En vind blåser skräp längst korridoren en sista gång
och du & jag håller andan och håller händer i språnget
det är inte så lågt hem

än fanns det tusentals tårar kvar
och det var dina att ge vem som helst
äntligen
de är de dyrbaraste smycken du har
passerar vi deras gränser

minns du vår blodsed, våran lag
vårt dumma korståg mot en lika korkad stad
jag minns allt som naglarna mot glas
men du bara skrattar åt mig, förminskar allt till ett skämt
men jag ser på din ängsliga hållning, din jagade blick att det känns
att det är långt hem

snart finns det inga tårar kvar
det var våra att ge vem som helst
äntligen
de är de dyrbaraste smycken vi har
så be aldrig om ursäkt igen
sätter du själv dina gränser

jag kastar stenar i mitt glashus
jag kastar pilar i min kuvös
och så odlar jag min rädsla
ja, jag sår ständigt nya frön
och i mitt växthus är jag säker
där växer avund klar och grön
jag är livrädd för att leva
och jag är dödsrädd för att dö